Behovet av närhet blir med åren betydligt större än nödvändigheten att bevara sin värdighet : om genus, trots och åldr..

Kerstin Thorvall skrev egentligen samma berättelse hela sitt författarliv, oavsett om hon riktade sig till barn, ungdomar eller vuxna. Hon menade själv att hon aldrig växte upp ordentligt även om kroppen åldrades: hon förblev ”femton år inuti”, i en evig trotsålder. I den här studien läser Maria Jönsson hennes böcker för barn och vuxna som en helhet. Som en berättelse om längtan efter närhet och det svåra att vara i nära relationer. Men också om den enkla glädjen i att dansa, teckna, älska och arbeta. Berättelsen varieras och förskjuts över tid, men samma motiv återkommer utan att någon egentlig utveckling sker. Det handlar om att vara barn till en mor, mor till ett barn, att bli förälder till en mor och att ständigt längta efter passion, extas och omsorg. Jönsson undersöker detta repetitiva drag – oförmågan att försonas, fördjupas och utvecklas – som en genomförd hållning i Thorvalls författarskap. I Thorvalls romaner ifrågasätts vår samtids ideal om åldrande och livsberättande. Istället för värdighet, progression och mognad gestaltar Kerstin Thorvall den svåra konsten att misslyckas.