Hitlers lojala musiker : hur musiken blev ett vapen i Tredje rikets propaganda

I det tidiga 1930-talet hade Tyskland ett rikt musikliv och den tyska musiktraditionen fördes vidare av några av de mest lysande stjärnorna, t.ex. av dirigenten Wilhelm Furtwängler, ledaren för Berlinfilharmonikerna. Tillsammans med andra briljanta musiker och sångare kom han att till stor del, medvetet eller omedvetet, acceptera Hitlerrikets villkor för artistisk verksamhet och indirekt bli verktyg i nazismens tjänst. De var verksamma och gjorde karriär i en totalitär stat, där kulturen underkastades diktaturen och raspolitiken. De stora tyska musikskatterna betraktades som nationella klenoder som nazisterna använde för propaganda och påverkan. Richard Wagners operor spelades vid festspel och fick en hedersroll i den nyväckta nationalismen. Genom att inordna sig i den totalitära kulturen bidrog musikerna till att torgföra den nazistiska ideologin, och artisternas eftermäle är därför nedsmutsat. Vilka alternativ hade de? Förstod de vilka konsekvenser deras vägval skulle kunna få? Var den konstnärliga karriären viktigare än moralen? Dessa frågeställningar blir särskilt intressanta när man beaktar de musiker som reagerade och vågade opponera sig, som de icke-judiska dirigenterna Erich Kleiber och Arturo Toscanini, samt alla de judiska musiker som förföljdes och de som mördades i Förintelsen. Berättelsen börjar i Berlin och fortsätter till Nordens huvudstäder och till delar av det nazistiskt ockuperade Europa.