Rösterna från Avocadobergen

Avocadobergen var en gång förort till en större stad. Nu har någonting hänt och förorten förvandlats till en by i världen, låt vara att den är byggd i betong. Här lever man vidare i samma lite taffliga närande och tärande som förr i historien. I utkanten håller ett postmodernt storföretag just på att gå under. Den lokala säkerhetspolisen har med tiden omvandlats till ett slags hjälpare och samtalsterapeuter, något som invånarna inte tvekar att utnyttja. Dock tvingas man ibland försöka upprätthålla ordningen. Mer eller mindre lyckade ingripanden skildras i protokollen. Dikterna fokuserar dock envetet på den mänskliga sidan, på människornas egna berättelser och försök att förstå sig själva. Livet har återupprättats som improvisation, och det gäller inte minst relationer, kärlek, religiösa idéer, gemenskapens skiftande former. Och människorna är bara alltför mänskliga, så som de alltid har varit. Rösterna från Avocadobergen är nog ingen dystopi. Kanske är det istället en utopi - vad vi med lite tur kan uppnå, om vi tar oss ut ur konsumtionssamhället med livet i behåll. Allt berättas med största medkänsla. En stor, ibland ganska varm sol lyser över det hela.